Enklav

Omdöme: Genren dystopier är väl ändå relativt välutforskad idag och det känns ganska svårt att komma med nytänkande historier - den ena är den andra lik - men Aguirre lyckas verkligen med att skapa en unik värld med annorlunda element. Jorden har drabbats av någon slags katastrof som har tvingat ned de överlevande människorna i underjorden - hur coolt? - till vad som verkar vara ett gammalt tunnelbanesystem där de har skapat sin egna lilla värld, långt nere under den pestdrabbade ytan. Vi får utforska en helt ny värld som jag aldrig har stött på tidigare och det var otroligt fascinerande att få läsa om det underjordiska samhällets seder och bruk, olika stammar som beskrivs och deras olika överlevnadsmetoder och jag vill genast veta mer.

Och det är här det skär sig lite. För grejen med dystopier är ju att fokus ligger på varför och hur världen har blivit som den är, och jag måste tyvärr säga att Aguirre misslyckas fatalt med detta till min stora besvikelse. Jag vill ha en förklaring till varför mänskligheten valde att söka skydd under markytan och det finns inte mycket information om vad exakt som hände för att jorden skulle förändras så drastiskt eller vad som orsakade apokalypsen. Det lutar lite åt att det kan ha varit någon slags sjukdom som i så fall kan ha resulterat i missfostrens existens, men det ges ingen förklaring till varför vissa människor skulle vara immuna. Samtidigt så tycks inte bokens karaktärer heller riktigt veta något om världen innan katastrofen eller vad det är som faktiskt har skett, och därför gör väl inte läsaren det heller, men slutet på boken ger mig en känsla av att vi förhoppningsvis får reda på mer om det i nästa bok.

Miljöbeskrivningarna av den mörka trånga underjordiska världen Spadertvå växt upp i är väldigt målande och lyckas verkligen förmedla den dystra och förtryckande atmosfären. Beskrivningarna blir tunnare och mer detaljlösa ovan jord och författaren slösar definitivt inga sidor i onödan. Men det har utan tvekan sina fördelar, för boken blir aldrig långtråkig utan är verkligen konstant spännande med ett rafflande snabbt tempo som uppslukar en från allra första sidan. Ibland går det kanske lite väl fort och det känns inte som att vi riktigt får tid till att lära känna karaktärerna på djupet.

Det kanske är just bristen på tid till att anknyta till karaktärerna som gjorde att jag under bokens gång konstant vacklade mellan att gilla och att inte gilla Spadertvå. Hon är målmedveten, tuff och kick-ass så det skriker om det. Samtidigt upplever jag henne som otroligt känslokall och distanserad, nästan som en robot, och hon förstår sig verkligen inte på känslor. Givetvis kan upphovet till det kalla beteendet ligga i sättet hon växt upp på - i ett samhälle där det inte finns plats för omsorg, kärlek och känslor och där det enda som räknas är styrka. Men trots avsaknaden av empati döljer sig en mjukare sida bakom den hårda ytan, även om hon själv inte vill erkänna det. Tålig är den karaktär jag fastnade mest för. Han skildras som väldigt mörk, mystisk och farlig, men visar sig vara tryggheten själv med ett stort hjärta. Det faktum att han växte upp på ovansidan gör honom till en väldigt intressant karaktär och jag vill genast veta mer om honom och hans tidigare liv. Till en början är Spadertvå väldigt naiv och lyder blint enklavens auktoritet utan att någonsin ifrågasätta - hon gör vad hon blir tillsagd att göra och tror på det hon blir tillsagd att tro på. Eftersom Tålig har sett världen utanför enklaven så är han mer villig att ifrågasätta och se sanningen bakom lögnen. Kemin och spänningen mellan Spadertvå och Tålig trappas upp allteftersom berättelsen fortskrider och romansen ligger hela tiden och pyr lite i bakgrunden, utan att ta överhanden över resten av berättelsen.

Jag irriterade mig något så FRUKTANSVÄRT på karaktärernas sätt att betrakta sexuellt umgänge. Eller den objektifierade människosynen över huvud taget. Som om det är något som bara måste bli gjort och varje gång det nämndes lämnades jag med en rysande obehagskänsla. SPOILERVARNING! Markera för att läsa: Och hur sjutton har Spadertvå mage att skuldbelägga ett våldtäktsoffer? Jag antar att hennes agerande kommer till följd av samhällets syn på samlag, men jag kan trots det inte för fem öre förstå mig på Spadertvås totala brist på empati för det som Tegan har gått igenom. För att spä på hemskheterna ytterligare så eskalerar det hela ännu mer när Stalker (våldtäktsmannen, som för övrigt mer eller mindre framställs som en "good guy" mot slutet) blir ett potentiellt kärleksintresse för Spadertvå och hamnar i en trist och trött kärlekstriangel med Tålig. Vad är det som händer?? Nejnejnej. Det känns bara tillgjort och framkrystat i ett försök att addera lite extra spice till berättelsen, vilket verkligen inte behövdes. Jag får nästan känslan av att Spadertvå verkar hysa mer medlidande för Stalker än för Tegan. Tycker bara att det är förbannat skevt budskap att sända ut i en bok riktad till ungdomar och unga vuxna.

Om jag ska vara helt ärlig kan jag inte riktigt sätta fingret på vad jag tycker om Enklav. Av vad jag kan dra mig till minnes så gillade jag VERKLIGEN boken under tiden jag läste den, men nu i skrivande stund efter lite reflektion känner jag mig inte lika tvärsäkert förtjust i den. Det okänsliga sättet som gruppvåldtäkt hanteras på, skuldbeläggningen av våldtäktsoffer och introduktionen av en våldtäktsman som kärleksintresse får det att vända sig lite i magen på mig. Jag hade också gärna velat ha mer bakgrundsinformation och tid till att lära känna karaktärerna på djupet, men bortsett från dessa saker är Enklav faktiskt en riktigt bra bok med fascinerande världsuppbyggnad, spännande handling och pulshöjande takt som gör det svårt att sluta läsa. Boken besitter utan tvekan stor potential till att utvecklas och bli så mycket bättre och jag är definitivt spänd på att få se vad som väntar i nästa bok.