Folk med ångest

Titel: Folk med ångest

Författare: Fredrik Backman
Genre: Drama, humor
Sidor: 446 sidor
Förlag: Månpocket
Serie: -
Utgivningsår: 2020
Originaltitel: Folk med ångest
Övrigt: Utläst 4 september 2020

Handling: En man som heter Ove-författaren Fredrik Backman är tillbaka med sin sannolikt bråkigaste roman hittills. Folk med ångest är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den...tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas versioner av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?

Omdöme: Återigen levererar Fredrik Backman något utöver det vanliga. Precis som i hans tidigare verk tas vi med på en emotionell bergochdalbana där jag skrattar och gråter om vartannat. Mest skrattar. Eller nej, mest gråter. Jag vet faktiskt inte vilket, men skrattgråter gör jag hur som helst. Vanligtvis brukar en lägenhetsvisning inte övergå i en liv-eller-död-situation, men det är precis vad som sker i Folk med ångest. Efter ett misslyckat försök till att råna en kontantfri bank tar rånaren till flykten och hamnar mitt i en lägenhetsvisning som illa kvickt urartar till ett hysteriskt gisslandrama med en grupp minst sagt omaka människor. I takt med att pressen stiger börjar främlingarna långsamt öppna upp sig för varandra och dela med sig av sina djupaste hemligheter och kanske visar det sig att de har mer gemensamt än vad man vid första anblicken kan tro.

På ytan kan det framstå som en ganska simpel historia med alldeles för många till synes lösryckta trådar, och ja, den är absolut rörig, osannolik och överdriven. Vi rör oss fram och tillbaka mellan diffusa polisförhör, hysteriska gisslanförhandlingar, karaktärernas förflutna och orsakerna till varför de befinner sig på lägenhetsvisningen överhuvudtaget. Men det handlar också om så mycket mer än så. Det handlar om föräldraskap, rädslan för att inte räcka till, tomrummet och saknaden när någon man älskar försvinner och i stort och smått om att överleva vardagen. Med fingertoppskänsla och stor träffsäkerhet skildrar Backman smärtan med men också skönheten i att vara människa och sätter ord på tankar och känslor som vi själva ofta upplever som obeskrivliga. Och han gör det otroligt bra.

Backman skriver så typiskt...Backman. Det är simpla ord om stora saker, kryddat med otaliga repetitioner och liknelser. I Folk med ångest tenderar han att bli lite pladdrig och utsvävande för min smak, men det är alldeles fantastiskt ändå. Fredrik Backman besitter någon mystisk förmåga att sätta den mänskliga essensen på pränt och kan måla upp en hel personlighet med ett enda penseldrag. Trots att karaktärerna är något karikatyrartade så kan jag inte låta bli att falla för dem och deras tafatta försök att närma sig varandra. Långsamt värmer Backmans knasiga, charmiga och framförallt mänskliga karaktärer mitt hjärta och han lyckas på något vis krypa under huden och förmedla deras känslor på ett sätt som stundtals får mig att känna mig som att jag faktiskt ÄR dem.

Folk med ångest efterlämnar inte samma wow-känsla som de tidigare verk jag läst av Backman. Kanske för att det är en ganska overkligt skruvad historia som nästan är FÖR rolig och tillrättalagd. Icke desto mindre är det en vacker och tänkvärt tragikomisk skildring av livet som jag tror kan tilltala och skapa igenkänning hos de flesta, gammal som ung, trasig som hel och alla däremellan. Lättläst som den är så slukade jag boken i ett nafs, men samtidigt tror jag nästan att den gör sig allra bäst att läsas långsamt med gott om tid till att smälta innebörden. Som med alla Backmans böcker är Folk med ångest en roman som lockar till skratt för att sedan få en att brista ut i hejdlös gråt.