Genre: Kärlek
Sidor: 334
Förlag: Gilla böcker (Tack för boken!)
Serie: -
Utgivningsår: 2013
Originaltitel: Vi måste sluta ses på det här sättet
Översättare: -
Övrigt: Utläst 8 november 2013
Handling: Hanna går i tredje ring och drömmer om att flytta till Paris. Jens är tjugofyra och försöker vänja sig vid ett nytt liv. När de ses vid en fullsmockad bardisk blir de nästan osams. När de ses på tunnelbanan hem skrattar de, och när det är dags att skiljas kan Hanna tänka sig att ta en omväg. Hem till Jens. Nästa gång de ses är genom Jens nya jobb, på Hannas skola.
Omdöme: Innan jag började läsa den här boken hade jag inga särskilda förväntningar. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Vad jag däremot visste var att det skulle kunna vara en bra bok eftersom den är skriven av två av Sveriges bästa ungdomsförfattare. Och då kan det ju inte bli annat än bra. Jag har tidigare läst och gillat böcker av dem båda, särskilt Bjärbos Allt jag säger är sant. Nu har jag alltså läst en bok som de har skrivit tillsammans, och den tycker jag är helt okej. Inte författarnas bästa, men bra.
Jag gillar handlingen, ganska klassisk, men ändå en gnutta originell, mestadels tack vare att den är skriven på ett sätt som gör den originell. Tyvärr är den lite för långsam för min smak och lätt att lägga ifrån sig. Jag längtar inte sådär ihärdigt efter att få plocka upp den igen efter att ha slutat läsa. Men jag gillade att kapitlen var korta. Trots det tycker jag att Vi måste sluta ses på det här sättet är en mysig och realistisk bok som har sina stunder och ibland är riktigt rolig.
Karaktärerna är egentligen inte så speciella, men på något sätt är de ändå färgstarka. Fråga mig inte om logiken i det... Jens som tvekar och velar mellan att försöka på nytt med sitt ex, de är ju trots allt familj och har en dotter tillsammans, eller att träffa en ny och Hannas drömmar om Paris. Karaktärerna är verklighetstrogna, och även om jag inte tycker att de är särskilt speciella så måste jag ändå säga att Lindbäck och Bjärbo lyckades med dem. Jag tycker nog mer om Hanna än Jens, kanske för att jag har lättare att relatera till henne, och så är hon ju lite rolig. Jens dotter Rut tycker jag bara är underbar! Så gullig, haha.
Språket är bra. Ungdomligt och rätt enkelt, vilket passar bra till boken och dess karaktärer. Jag gillar framförallt dialogerna, som oftast är roliga.
När det gäller slutet är jag ändå rätt nöjd. Det kändes som bästa möjliga slut, och var nog egentligen det jag ville skulle hända. För jag ville ju (spoiler, markera för att läsa)att Hanna skulle komma iväg till Paris och att Jens skulle gå vidare. Kanske lite tråkigt då man väl ska vilja att karaktärerna är tillsammans, men jag gillade verkligen detta slut. På det här sättet blev boken också ganska originell, det är ju inte många böcker som slutar såhär.
Kort och gott är Vi måste sluta ses på det här sättet en helt okej bok, men inte författarnas bästa. Handlingen är realistisk och mysig men aningen långsam, karaktärerna är trovärdiga, språket är bra och slutet likaså. Det är en bra bok och en fin kärlekshistoria, men inte mer än så.